Jag sa att bilder från helgen kommer snarast, men jag ljög nog.
Jag orkar faktiskt inte lägga upp bilder. Kändes tråk och Simone har inget internet hemma hos sig så hon kommer troligtvis inte att göra det heller. Om någon blev ledsen i ögat så ber jag om ursäkt för mina lögner, men jag tycker att det är kul att ljuga. Typ.

Det är torsdag, känns som fredag. Ingen skola imorgon och jag ska klara av att ligga i sängen längre än till nio har jag bestämt mig för. Det blir nog morgondagens största mål. Japp, så får det bli.
Så först ska jag göra ingenting, sedan ska jag till André och jag har krävt av honom att få göra något roligt. För jag behöver göra något roligt. Men jag vet inte om han tar mig på så stort allvar som han borde. Jag tror faktiskt inte att han gör det. Folk har en förmåga att inte göra det. Vad det än handlar om.
Nu väntar jag på att herrn ska ringa och medan jag gör det filosoferar jag och Joshua Radin en aning. Eller mest jag om jag ska vara helt ärlig. Han hjälper bara till med sin röst i min hemska ensamhet. Ack. Tur att Egon är här i alla fall. Det är jobbigt att tänka folket. Och jag antar att jag inte är ensam om att tycka på det viset. Det är mycket som snurrar i mitt lilla huvud och jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Allt förändras och även om man vill det så tycker man aldrig om förändringarna. Att man aldrig kan bli nöjd.

So I crawl underneath my blanket where I can hide away
I know I can't take it 'cause I see now
It's just one of those days